säg välkommen!

Jag är alldeles varm. Nu har jag gjort så som jag inte skulle jag göra.
Jag var '' sån'' som jag inte skulle vara. Jag sa så som jag inte skulle.
Det kommer inte funka. Bara ge upp, du klarar det inte. Du har försökt, eller?
Jag kan inte ändra på det. Det är som det är, och det är svårt. Och väldigt jobbigt. Att tänka att det kommer bli ni. Ni som kommer mysa. Du som kommer säga till henne, '' Du är det bästa jag vet, jag älskar dig. Lova att det är du och jag föralltid ? '' . Jag bara hatar det. Att ens tänka på det. Varje dag.


Har jag förklarat för dig hur jag känner? Hur varm jag blir i kroppen när jag ser dig? Nää, det har jag inte. Vågar jag göra det? Nää, då förlorar jag dig och vänskapen. Vad ska jag göra? Skit it det! Hur? Bara gör det. Om det inte går då? Men berätta då? Men jag vågar ju inte, inget kommer förändras endå.
Men du skiter du i det, ok? Nicole, släpp det. Bry dig inte mer om detta. Gå och lägg dig.

Det finns en person som jag verkligen älskar så jävla mycket. Som jag kan berätta allt för, som jag kan lita på till 110 % . Som jag aldrig kommer lämna.
Tänk om jag aldrig hade flyttat, och bytt skola? Och aldrig träffat dig? Hur hade mitt liv sett ut då? Det var du som fick mig att bli en annan människa.
Du får mig jämt att skratta när jag är ledsen. Jag mår jämt bra när jag är i din närhet. Du stöttar mig jämt. Du ska veta att jag alltid finns här för dig, vad som än händer. Jag vill inte leva utan dig. Utan dig är jag ingenting. Du är en vän som det finns få av. Verkligen en riktig. Du och jag, vi hör ihop. Föralltid. En person jag absolut skulle kunna dö för. Vi har endå bara varit vänner i 1 år. Lite mer. Det känns som evigheter. Alla minnen, alla filmer, alla galna kort. Alla tokiga saker vi har gjort. Jag vill bara att ni ska veta att Maja är min bästa vän, och jag älska henne sååååååååååååå.

Glöm inte att jag alltid finns här för dig sweetheart.

Fyfan. Jag kommer ihåg den där dagen. Jag var så jävla rädd. Det är jag fortfarande. Hur fan kunde ni komma så många och trycka ner mig så jävla hårt. 1 April, detta år. Jag minns det så väl. Jag är orolig att stöta på er varje gång jag åker någonstans. Varje gång jag åker buss.Varje gång jag går på stan. Tänk om ni skulle komma och göra samma sak. Ibland går jag förbi platsen där det hände. Jag ryser bara till. Ni andra stod där och skratta. Var det verkligen kul att se mig så rädd som jag aldrig har varit i hela mitt liv? Anklagade mig för saker jag inte ens gjort, som jag inte ens skulle göra. Jag hatar bråk överhuvudtaget, onödigt. Jag stod där som en liten myra och försökte vara snäll och fattade inte ett piss. Men för det fick jag två smällar. I ansiktet. Jag kommer aldrig glömma detta, även om det inte var så stort. Men för mig var det jävligt stort. Jag tänker på det varje dag. Är det meningen att jag ska gå runt och vara rädd nu? För ni gjorde det ni gjorde.Något väldigt omoget och onödigt.
Hoppas att ni får ett rent helvete i framtiden.

Jag har kommit på och tänkt mycket på det här. Lite knäppt egentligen. Jag har bara varit kär på riktigt en gång i hela mitt liv. De andra gångerna har jag bara trott att jag varit kär, men jag inte alls har varit det. Man kan säga att jag nästan visste om det själv men jag tvingade mig själv att vara det. Så jag trodde det hela tiden, men så var det inte alls. Det var detta år i febrauari. Kär i en person väldigt länge, som jag egentligen hatar. För det han har gjort. För det han gjorde. Hur fan kunde du? Ditt as. Jag ska börja ta reda på om jag verkligen är kär om jag ska starta något, allt som sägs att man ska känna osv. Ska stämma in. För jag ska bara vara riktigt jävla kär. Och INTE i någon idiot.
Det får ta hur många veckor/månader/år det vill. Men så är det bara. Det är så det ska vara.

Jag har heller inte någon, såndär '' perfekt kille '' . Att han ska se ut sådär, bo sådär nära, se ut på ett speciellt sätt. Eller något sånt . Det är endå inte utseendet som räknas, insidan är väldigt speciell för mig. Är den nog för de flesta. Människor är utseende-fixerade också..
Stackars dom säger jag bara.


Har du varit kär på riktigt någon gång ?

Fyfan vad tom jag är idag. Jag vet absolut inte vad jag ska skriva, får inte fram ett ord som ens är nödvändigt att skriva. Jag vill tänka, men det går inte. Jag vill skriva exakt hur jag känner, men det går inte. Jag vill sluta sakna dig, men det går inte. Varför går ingenting? Hjälp mig få svar.


Som jag skrev i någon av förra texterna. Om otur.
Sånt med brunnar, A - brunnar. 40 oturs - brunn.
K - brunn. När man var yngre, stod ju A brunn för otur, 40 brunnen stod för antingen 40 gångers otur eller 40 års otur. K brunn för, kärlek, och V brunn för vänskap. Man trodde ju på sånt då, eller hur? Om man var två kompisar och trampa på v brunn, så skulle man vara bästa kompisar föralltid. Kan det vara så? Klart man skiter i det nu, men jag tror fan jag tror på det. Jag har trampat på 40 - brunnar ett antal gånger. Så varför inte? Jag har inte tur längre, otur för det mesta. Varför sluta tro på sånt?