säg välkommen!

Min hals är sönder, jag försöker laga den, men den vill inte.
Annars är det både bra och dåligt. Vissa klockslag är allt så jävla dåligt och vill bara försvinna, andra klockslaget är allt helt ok. Som nu, nu är jag rätt glad. Älskar sånna här stunder, när jag känner att jag mår bra. Bara leva livet.
Tycker inte ni om när man känner att man inte har någon brådska med någonting, ta allt som det kommer liksom? Och ibland är allt tråkigt och bara blä, jag menar det kan inte alltid vara kul. Det tillhör ju att man ska må dåligt lite då och då.

Men som sagt, ibland så kommer då sånna stunder som man verkligen inte tycker bra om någonting. JO livet ska alltid vara roligt, tycker man då. JO jag ska alltid må bra, tycker man också då. Skiter i allting, så som det egentligen är.
Deppar ihop, faller ihop och vägrar ställa sig upp och gå egenom väggen stolt och visa stolt att man klarar faktist att må dåligt också, men vet att det blir bra igen.

Om man säger såhär, när man mår dåligt är det ju troligtvis alltid någonting som får en att falla ihop ännu mer än dom andra sakerna. För mig är det bara en grej, resten skiter jag i.

* Kärleken
* Varför får inte jag någon?
* Duger jag inte?
* Vill ingen ha mig?
* VARFÖR ?!?!
* Snälla gör det enkelt för mig.
* Varför svarar inte han mig på msn nu, hatar han mig?
* Tycker han illa om mig?

Liksom sånt flyger i mitt huvud hela hela hela tiden. Det är bara så otroligt jobbigt. Men man kan säga att jag får skylla mig lite själv, jag är så sjukt kräsen när det gäller sånt också. Om jag tänker efter så vet jag själv att jag fått många chanser men dissat dom. Ingen kan vara perfekt, men i mina ögon kan dom det. Dom som är det, är upptagna - SÅKLART!

Detta skriver jag för att jag vill säga hur mycket jag verkligen min mamma. Jag missar eventuellt bussen till skolan men jag vill inte vänta och skriva det här. Tar nästa.

Kan börja med och säga att det är hon som fått mig att vara den jag är nu, hon har kämpat som är jävel för att vi ska få det så bra som möjligt, även om hon är emsamstående sen jag var liten. Du flyttade från det värsta stället i världen i tid, jag kunde blivit en moders mardröms-dotter. Men du klara det. Att en människa kan vara så stark och ens orka med allt. Man ska klara allt själv. På egen hand. Kan inte ens hålla in mina tårar när jag skriver detta, jag känner hur några tårar rinner nerför min kind. Jag är så stolt över dig, mamma.

Jag tycker inte du borde få gå egenom så mycket ont, du är verkligen en god människa. Du gör allting för att andra ska få det bra när du knappast gör det själv. Jag skulle inte kunna klara nånting utan dig. Du finns alltid när jag mår dåligt, vi pratar egenom det, en sak i taget. Du ger mig råd, stöttar mig. Kramar mig och säger att jag är '' duttig''. Jag vill hjälpa dig så mycket, men det finns mycket som jag inte kan göra, men mycket som jag också kan göra. Jag lovar att jag ska bättra mig, jag borde tänkt egenom hur mycket du ställt upp för mig för länge sen. Förlåt mig. Jag älskar att se när du är glad, så mycket. Det finns inget bättre än att vakna upp och höra sin mamma glad, lysa upp & stråla. Absolut inte. Varje gång du är glad, blir jag glad. När du är ledsen blir jag med det. Jag finns med här, om du vill prata. Jag ska med stötta och lyssna. Det finns så mycket bra med dig. Jag skulle aldrig kunna leva utan dig.

Jag älskar dig massor mamma. <3

Fan då. Nu är allt sådär riktigt dåligt igen.
Alla dåliga tankar flyger i huvudet på mig. Det har dom inte gjort på flera dagar nu, och jag trodde det skulle fortsätta så. Nu är allt skit och jag orkar ingenting. Jag önska bara jag kunde trolla om mig själv till den drömtjej jag vill vara. Den drömkroppen jag vill ha.
Alltså tänk att man kan må så dåligt över sin kropp, liksom man är född som man är och det ska man egentligen acceptera istället för att proppa i sig bantningspiller, eller köpa massa light produkter som man luras av.
Eller skita i att äta och få anorexia och vara hur nära döden som helst.
Också, äta och spy upp det man äter. Det kan gå hur långt som helst om man håller på och klagar på sin kropp. Sig själv överhuvudtaget. Tänk om jag vore sån, som kunde acceptera sig själv för den man är. Så som man är född. Vad bra man skulle må?

Just nu vill jag bara skrika ut hur mycket jag hatar världen.
Varför just jag?, tänker jag. Varför ska just jag få lida över allting här på jorden. Varför kan inte någon annan tjej få göra det, som det säkert finns. Men jag vill bara vara som dom i min värld. Inte Nicole.

FAN DÅ. Jag är så jävla förbannad.

Varit sjuk i några dagar denna vecka, otroligt förkyld. Ont i magen, huvudvärk. Usch. Den sista tiden har inte varit den bästa, nej. Finns det någon där ute som kan övertala mig och säga att kärlek inte alls är det viktigaste i livet?
Jag lovar att det absolut börjar ta kål på mig nu. Jag blir totalt knäpp.
Det känns verkligen som alla har någon att älska och pussa på förutom jag. Även fast jag vet att det inte är så, men det känns på samma gång som hur mycket jag än försöker så blir det bara pannkaka av allt. Jag vet också att om man letar efter kärlek, söker efter den så dras den längre bort. Man når den inte. Det är därför man ska vänta tills den bara kommer. För det gör den.

Kan säga att igår fick jag höra att jag var väldigt omogen och störd som skriver såhär på denna blogg. Skriver jag verkligen så dåligt så folk ska börja klaga? Vadå, jag skriver för jag vill skriva. Det är skönt att skriva av sig överhuvudtaget. All skit som man har inom sig, det ska ut. Fast ibland går det inte, får ingenting skrivet. Bara lägger sig ner & gråter ut istället. Lika skönt det. Jag vet inte vad jag ska skriva mer här nu. Måste säga en sak jag verkligen fastnat för ikväll.

Det var en kille jag pratade med nyss, som skrev för ungefär 10 min sen:

'' Det finns inget bättre än att ligga & hålla om en tjej när man sover, och innan man somnar så pussar man henne på ryggen och viskar i örat '' jag älskar dig '' . ''

Något jag saknar så himla mycket så jag sprängs. Jag behöver kärlek.